Pressmeddelande: Nu är det dags att skilja agnarna från hvetet,Utrikesminister Carl Bildt!
13 augusti 2009 00:18
PUBLICERAT. SVD. 12 augusti 2009.
GENÈVEKONVENTIONEN 60 ÅR.
Trots uppenbara brott mot krigets lagar förhåller sig omvärlden passiv när Israel utökar sina bosättningar på palestinsk mark. EU:s sporadiska Israelkritik klingar falsk när man samtidigt förhandlar fram fördelaktiga handelsavtal med landet. Förhållningssättet urholkar förtroendet för Genèvekonventionen, skriver Kristna Freds Elisabeth Lundgren tillsammans med Johannes Mosskin och Olle Svahn från Settlerwatch.
För 60 år sedan, den 12:e augusti 1949, upprättades Genèvekonventionen som utgör grunden för den internationella humanitära rätten, ofta kallad krigets lagar. Det är ett regelsystem som näst intill alla världens stater har kommit överens om för att skydda människor och begränsa mänskligt lidande under väpnade konflikter. Den fjärde Genèvekonventionen syftar specifikt till att skydda civilbefolkningen från krigets konsekvenser såväl under väpnad konflikt som under ockupation. Enligt den fjärde Genèvekonventionen är det förbjudet att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område.
I juni 1967 ockuperade Israel Gaza och Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Sedan dess, det vill säga under 42 år, har Israel kontinuerligt brutit mot den internationella humanitära rätten genom att låta civila israeler, så kallade bosättare, flytta in på ockuperat område. Det internationella samfundet har med jämna mellanrum protesterat mot Israels agerande. Ett uttalande här, en FN-resolution där. Under tiden har antalet israeliska bosättningar – segregerade samhällen där boende med få undantag endast är tillåtet för israeliska medborgare och personer med judisk börd – bara växt.
Idag lever en halv miljon israeliska bosättare i 149 bosättningar runt om på den ockuperade Västbanken. Omkring 200000 av dem bor i östra Jerusalem som har stort symbolvärde, och ibland omnämns som en framtida palestinsk huvudstad. Bosättningarna är sammankopplade med varandra och Israel genom ett separat vägnät avsett för bosättare, den israeliska armén och andra israeler. Till följd av detta har Västbanken blivit uppdelad i små öar av land med begränsade kommunikationsmöjligheter. Detta påverkar, på ett fundamentalt vis, palestiniers möjligheter att leva ett vanligt liv genom att bland annat försvåra handel, tillgång till arbeten, sjukhus, skolor och universitet.
En anledning till att internationell humanitär rätt förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperat område är att dessa personer riskerar att få en privilegierad ställning gentemot den ockuperade civilbefolkningen. FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, menar att just detta har skett på det ockuperade palestinska territoriet. Den israeliska bosättarrörelsen har gett upphov till två separata system av rättigheter och privilegier som främst gynnar israeliska medborgare på bekostnad av de över två miljoner palestinier som lever på Västbanken. Bosättarna på Västbanken lyder under israelisk civilrätt medan palestinier lyder under militärdomstolar, vilket innebär att en individs rättigheter bestäms av dennes nationella identitet. Denna situation utgör ett brott mot rätten till lika behandling som slås fast i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Trots Israels uppenbara brott mot Genèvekonventionen, och trots att det internationella samfundet är enigt om att bosättningarna utgör ett stort hinder för en fredlig lösning på konflikten, förhåller sig omvärlden passiv. Mellan sina bosättarkritiska uttalanden har EU förhandlat fram fördelaktiga handelsavtal med Israel som inte på något sätt är kopplade till Israels åtaganden enligt den internationella rätten eller till framsteg i fredsprocessen.
Israels kolonisering av ockuperat territorium måste genast upphöra. Den kan inte längre tolereras. Sverige och EU måste agera aktivt och kraftfullt för att Israel ska börja efterleva internationell humanitär rätt. Vi anser det vara självklart att EU:s associationsavtal med Israel borde villkoras och att ingen uppgradering av avtalet kan ske innan Israel fryst all utvidgning av bosättningarna och landet börjat respektera internationell rätt.
EU:s nuvarande förhållningssätt urholkar förtroendet för Genèvekonventionen och förvandlar internationella lagar till urvattnade paragrafer. Sverige har i och med det rådande ordförandeskapet en unik möjlighet att påverka EU:s förhållningssätt till Israels bosättningspolitik. Sverige och EU måste verka för att återupprätta Genèvekonventionens och den internationella humanitära rättens trovärdighet genom att agera för att stärka deras syften: att ge skydd till människor och begränsa mänskligt lidande under konflikter. Använd den möjligheten, Fredrik Reinfeldt!
ELISABETH LUNDGREN
generalsekreterare för Kristna Freds
JOHANNES MOSSKIN
OLLE SVAHN
båda från organisationen Settlerwatch
===========================================================================================
Israels kontroll av Gaza
i praktiken en ockupation
Är Gaza fortfarande ockuperat av Israel? Denna komplicerade fråga väcks till liv inte minst när FN och andra internationella organisationer nu vädjar till Israel om att hålla gränsövergångarna öppna mellan Israel och Gaza för att säkra mat- och läkemedelsförsändelser. Är Gaza, trots det israeliska tillbakadragandet 2005, fortfarande ockuperat av Israel och vad är egentligen Israels skyldigheter mot invånarna i Gaza? Nästan två år har gått sedan Israel, sommaren 2005, drog tillbaka sina marktrupper, evakuerade närmare 8 500 motstridiga bosättare från Gazaremsan och deklarerade ett slut på militärstyret. Tillbakadragandet innebar en större rörelsefrihet för de 1,5 miljoner palestinier som bor i Gazaremsan. Men under parollen säkerhet förbehöll sig Israel rätten till total kontroll av Gazas sjö- och luftterritorium, liksom gränsen mellan Israel och Gaza.
I praktiken innebär det att Israel fortfarande har kontrollen över all import och export till och från Gaza liksom Gazabornas rörelsefrihet till andra länder och till det av Israel ockuperade Västbanken. Enligt Israel är dessa begränsningar av det palestinska självstyret i Gaza inget konstigt. Den israeliska staten lutar sig mot det internationella fördömandet av terrorattacker mot civila som präglat det israeliska samhället sedan mitten av 1990-talet. Dore Gold, tidigare rådgivare till Israels före detta premiärminister Ariel Sharon, skriver om frågan: ”Palestinierna kanske inte tycker de begränsningar som en fortsatt kontroll av Gazas luftrum och sjöterritorium innebär. Men till och med Egypten har begränsningar i sitt styre av Sinaiöknen av säkerhetsskäl enligt fredsfördraget 1979. Ingen skulle hävda att Egyptens begränsade självstyre är en form av ockupation.”
Palestinska företrädare har länge varit av en helt annan åsikt. Redan före Israels tillbakadragande varnade dåvarande palestinska kabinettsministern Mohammed Dahlan för att israelerna lurade sig själva om de trodde att ockupationen av Gaza skulle upphöra med bosättningarna. Eftersom Israel har fortsatt kontroll över luft- och sjöterritorium anser man Gaza vara ockuperat så länge som Västbanken är det, då de två skilda områdena tillsammans utgör det ockuperade Palestina.
Fakta Gaza
Yta: 360 km2
Antal invånare: 1 482 405
Största stad: Gaza stad
Styre: De facto: Hamas med Ismail Haniyeh i ledningen. De jure: Palestinska regeringen med Mahmoud Abbas och Salam Fayyad i ledningen
Valuta: Israeliska shekeln
Den islamistiska organisationen Hamas, som sedan ett par veckor tillbaka har full kontroll över Gaza, pekar också på ett Gaza och Västbanken tillsammans utgör Palestina, men menar också att ockupationen fortsätter så länge som staten Israel existerar på det landområde som före 1948 kallades Palestina.
Konflikten mellan Israel och de palestinska områdena är enormt känslig för alla parter. Bortom det territoriella kriget på marken förs ett verbalt krig i media där varje enskilt ord i de internationella lagarna tolkas och tolkas om. Till det kommer att Israels gränser ännu inte är fastställda även om det råder en internationell samstämmighet om att Israels gränser ska dras längs den så kallade Gröna Linjen eller 1967 års gränser. Den språkliga problematiken i de internationella lagarna blir tydlig så fort man läser dem. Ett exempel är Haagkonventionen, som skrevs 1907, där ockupation definieras av närvaron av marktrupper i det ockuperade området. Konventionen skrevs alltså innan flygplanet blev en del av vardagen och luftrummet spelade någon större roll för självstyret.
Otydliga eller föråldrade internationella lagar liksom den språkliga manipuleringen för politiska intressen som förekommer bland alla parter i en konflikt gör att journalister ibland aktar sig för att använda värdeladdade ord. Sedan Israels reträtt från Gaza har ordet ockupation i viss mån försvunnit från rapporteringen och ersatts med begrepp som ”den av Israel kontrollerade Gazaremsan”.
Men enligt Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet är Gaza fortfarande ockuperat av Israel. Han hänvisar till Artikel 2 i FN:s havsrättskonvention som Israel är del av. Enligt den omfattar en kuststats suveränitet förutom dess landterritorium, luftrum och inre vatten även det angränsande havsområdet. Mahmoudi säger att Israel enligt folkrätten har all rätt att utöva makt inom sitt eget territorium, det vill säga det område som enligt internationell samstämmighet ligger innanför 1967 års gränser men att Israels maktutövning utanför de gränserna strider mot folkrätten.
– Och det är det maktövertrampet som innebär att Israel fortfarande ockuperar Gaza, säger Mahmoudi.
En ockupationsmakt har ansvaret att se till att livet i det ockuperade området fortsätter relativt normalt med förnödenheter och lag och ordning.
– I och med tillbakadragandet överlät Israel ordningsmakten till det palestinska styret men då Israel fortfarande kontrollerar Gazas alla gränser ligger det under Israels ansvar att garantera Gazaborna mat och mediciner, säger Said Mahmoudi.
Anneli Rådestad
anneli.radestad@sr.se
=============================================================
USA:s misslyckande i Irak är en drivande faktor bakom det upptrappade våldet i mellanöstern. Militanta islamister inspireras av motståndsgrupperna i Irak och ser en möjlighet att öppna en enad front mot USA och Israel hela vägen från Gaza till Irak, enligt flera Mellanösternexperter.
Det var kidnappningen av israeliska soldater som var den tändande gnistan bakom Israels pågående offensiv i Libanon och i Gaza.
Både de palestinska grupper och den libanesiska Hizbollahmilisen räknade med att Israel skulle slå tillbaka hårt, men inspirerade av läget i Irak finns det en känsla hos olika islamistiska grupper att även en till synes övermäktig fiende går att besegra.
– Iran och dess stödgrupper, bland andra Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon, ser att USA kört fast i Irak. Trots allt större militära operationer lyckas de inte knäcka motståndet och föraktet för amerikanerna växer, säger
David Ignatius, journalist och författare som länge följt utvecklingen i mellanöstern. Han ser samma utveckling i Gaza och på Västbanken, där Israel trots förkrossande militär övermakt, inte lyckas stoppa de militanta palestinska grupperna.
– Både USA:s och Israels politik bygger på idén att militär makt kan avskräcka och stoppa politiska motståndare. Men de senaste årens allt kraftfullare militära operationer har försvagat den avskräckande effekten.
David Ignatius och andra bedömare menar att Israels agerande, som sker med USA:s godkännande, spelar de militanta grupperna i händerna.
Förutom det officiella målet att frita de två kidnappade soldaterna och att krossa Hizbollahmilisens posteringar i södra Libanon, så räknade Israel med att attackerna skulle få befolkningen i Libanon att vända sig emot Hizbollah. Den taktiken har dock helt misslyckats.
– De första dagarna vände sig folk emot Hizbollah och la skulden på dem för kriget, men i takt med att Israel riktat in sig på civila mål har den opinionen svängt och nu sluter folk upp bakom milisen, säger Timur Goksel professor på det amerikanska universitetet i Beirut.
Hizbollahmilisen är den bäst beväpnade gruppen i Libanon, militärt mycket starkare än den reguljära armén och folk ser nu milisen som den enda kraft som har möjlighet att försvara Libanon. Ska Israel krossa milisen helt krävs en lång och mycket blodig invasion, men den sociala och ideologiska delen av Hizbollah går inte att döda, säger Timur Goksel.
1982 invaderade Israel Libanon med målet att driva ut den palestinska organisationen PLO. Men de israeliska trupperna stannade kvar långt efter det att PLO lämnat landet. Den shiamuslimska Hizbollahmilisen ledde motståndet och attackerna mot ockupationen och när Israel drog sig ur Libanon år 2000 hyllades milisen som befriare även bland icke shiamuslimer.
Förutom sina militära aktioner ägnade sig Hizbollah åt socialt arbete i landets fattigaste områden där man driver kliniker, apotek och skolor. Hizbollah vann respekt även utanför shiamuslimska grupper och fick en stark politisk ställning vilket gör att de nu sitter med i Libanons regering. Men sedan Israel lämnat Libanon krävdes, bland annat i form av en FN-resolution, att milisen skulle avväpnas. Och sedan även Syrien tvingats lämnat landet ökade trycket på Hizbollah både internationellt och bland libaneser.
Att i detta läge provocera fram en attack från Israel kan tyckas kontraproduktivt för Hizbollah och bara leda till ökad press på att milisen ska avväpnas och ett minskat stöd. Men flera Mellanösternbedömare menar alltså att Hizbollah kallt kalkylerar med att tjäna på kriget och att deras agerande måste analyseras utifrån rörelsens långsiktiga strategiska mål. Hizbollahs kidnappning och Israels reaktion har flyttat fokus från kraven på milisens avväpning och istället enat Libanons folk mot en gemensam yttre fiende.
Hizbollah ser sig dessutom som en del av en större shiamuslimsk rörelse, som med stöd av Iran, just nu ser möjligheter att flytta fram sina positioner enligt taktiken härska och söndra.
Nicolas Pelham, Mellanösternanalytiker på International Crisis Group har länge studerat shiamuslimska grupper, och han ser ett klart samband mellan situationen i Irak och de senaste händelserna i Gaza och Libanon.
– Shiamuslimerna i Irak känner sig stärkta och de påverkar även Hizbollah som dels vill störa USA genom att eskalera kriget med Israel och dels ser möjligheter i ökat kaos, säger Nicolas Pelham. Allt fler tecken tyder på att USA misslyckats i Irak och att istället för att sprida demokrati i regionen – som var ett av Bushregeringens argument för invasionen – så verkar landet falla samman i ett sekteristiskt inbördeskrig där olika grupper och religiösa inriktningar ställs mot varandra. Hizbollahkrigare,Shiamuslimer har länge känt sig förtryckta i den sunnidominerade arabvärlden och exemplet Irak tycks nu visa dem att ju mer kaos och ju svagare centralmakt – desto mer utrymme finns det för dem att agera. Att försöka destabilisera Libanon är i det perspektivet ett taktiskt drag från shiamuslimska Hizbollah att behålla och utöka sitt inflytande genom att vara en stark stat i staten.
– Det handlar på kort sikt inte om att störta regimer utan om en tendens i regionen där religiösa grupper växer sig starka på bekostnad av en central statsapparat, något vi ser just nu i Irak, Gaza och Libanon, säger Nicolas Pelham
Johan Schmidt
johan.schmidt@sr.se
=====================================================================
SVENSKA FREDS- OCH SKILJEDOMSFÖRENINGEN
PUBLICERAT; FEBRUARI,2009.
Konflikten mellan Israel och Palestina är oerhört komplex och sträcker sig långt tillbaka i tiden. Efter århundraden av judeförföljelser uppkom under 1800-talet en stark nationalistisk rörelse inom judendomen, sionismen.
En rörelse som uppmanade alla judar som levde utspridda i världen att återvända till judendomens ursprungsland, Palestina, och där bilda en judisk stat. Efter första världskriget upplöstes det osmanska riket som Palestina tidigare tillhört och området kom istället under brittiskt mandat. I takt med att den judiska invandringen ökade blev relationerna mellan judar och arabiska palestinier alltmer ansträngda och kraven på en Internationellt erkänd lösning på problemet tilltog.Efter andra världskriget fattade FN beslutet att dela Palestina i en judisk och en arabisk del, till många
judars glädje och till många arabers och palestiniers besvikelse. Staten Israel kunde utropas 1948. Flera krig mellan Israel och deras arabiska grannländer följde. De israeliska trupper erövrade och ockuperade områden utöver de områden som, enligt FN-beslutet, tilldelats Israel. Krigen innebar att hundratusentals palestinier fördrevs eller tvingades fly de israeliska trupperna och var tvungna att ta sin tillflykt till flyktingläger.
Den olagliga ockupationen av palestinska områden fördjupade konflikten mellan israeler och araber och under 1960- och 70-talen växte radikala motståndsrörelser fram bland palestinierna. Dessa rörelser kom att samlas under Palestinian Libération Organization (PLO). PLO inledde en kamp mot Israel för att återta de områden som Israel ockuperade. PLO kämpade även för bildandet av en palestinsk stat. På Västbanken och i Gaza, de ockuperade områdena, genomförde grupper som Palestinian Islamic Jihad (PIJ) och Hamas sina första attacker under senare delen av 1980-talet och har sedan dess varit aktiva.
De palestinska grupperna har främst fått sitt stöd från Iran, Libanon och Syrien medan Israel kontinuerligt blivit politiskt och militärt uppbackade av USA.Flertalet försök att lösa konflikten har gjorts. Bland annat Oslo-avtalet från 1993 som skapade Palestinian National Authority (PNA), ett organ som styr delar av Gaza och Västbanken. Nya steg togs under 2003 då
”Kvartetten” (FN, EU, USA och Ryssland) presenterade en ”Färdplan för fred”, vilken etablerade tre steg som de båda parterna bör ta för att få ett slut på våldet. Det fortsatta fredsarbetet har dock försvårats av fortsatta
stridigheter och av den ”säkerhetsmur” som Israel satt upp mellan bosätt-ningarna och de ockuperade områdena.
Konflikten idag
De palestinska grupper som under mitten av 2000-taletaktiva i konflikten var Fatah, Hamas, PIJ, och Popular Resistance Committees (PRC). I parlaments-val i januari 2006 vann Hamas en majoritet av rösterna till PNA och bildade en egen regering. Hamas blev dock inte erkänd som den legitima palestinska regeringen av USA och EU, eftersom rörelsen är terrorstämplad och vägrar erkänna staten Israel.1 Eftersom Fatahs ledare Mahmud Abbas satt kvar som president i PNA uppstod interna strider mellan Fatah och Hamas, dessa strider har pågått sedan maj 2006. De interna oenigheterna ledde, under sommaren 2007, till att Hamas tog över makten i Gaza medan Fatah behöll kontrollen över Västbanken. I oktober 2007 meddelade Hamas att man var redo för försoningssamtal med Fatah, samtidigt delgav rörelsen att deras kontroll över Gaza enbart var temporär. Det eldupphör i Gaza, som etablerades i slutet av 2006, bröts i maj2007. Raketattackerna mot området återupptogs från israeliskt håll.
Enligt israeliska källor var detta en respons på de attacker från Hamas som riktats med israeliska mål. Under sommaren intensifierades Israels offensiv i Gaza och över 100 personer rapporterats ha dödats i strider från juni till september. Israels nuvarande premiärminister, Ehud Olmert, har sagt att han vill se permanenta gränser för Israel. Detta skulle innebära ett tillbaka-dragande från Västbanken samt att judiska bosättningar i de ockuperade områdena skulle införlivas inom dessa gränser. Planen ska enligt Olmert implementeras innan år 2010 ”med eller utan en överenskommelse med palestinierna”.I juni 2008 slöts vapenvila mellan Israel och Hamas, detta skedde med hjälp av medling av egyptiska representanter. Vapenvilan grundade sig på att de palestinska raketattacker mot israeliskt territorium
skulle avslutas samt att Israels blockad av Gazas gränser skulle upphävas. Resultatet av vapenvilan blev att konflikten under de följande månaderna avtog. Vapenvilan höll ungefär ett halvår och i början av 2009
KONFLIKT Israel/Palestina
I februari 2009inledde Israel ett, tre veckor långt, fullskaligt krig mot
Gaza. Ett krig som dödade över 1 300 palestinier och 13 israeler samt förstörde 14 000 hem i Gaza. I mitten av februari accepterade Hamas en vapenvila, där ett villkor för att häva blockaden mot Gaza, som inleddes
när Hamas grep makten över Gaza i juni 2007.
Hur kan konflikten lösas?
I det omedelbara skedet måste eldupphör i Gaza respekteras både av Israel och Hamas. Utan ett slut på våldsanvändandet mellan parterna kommer grunden för fredssamtal vara väldigt liten. Ledarna för Hamas och Fatah måste också motivera sina trupper att upphöra med de stridigheter som
har rasat mellan grupperna. De båda parterna bör istället fokusera på att samordna sig. Samarbetet bör framförallt gälla ett samarbetet i den palestinska regeringen men också inför eventuella samtal med Israel om Palestinas status. Israel måste omedelbart lämna de områden som de under lång tid har ockuperat och även låta varor och personer förflytta sig fritt in och ut ur Gaza och Västbanken. Barriärer som inte fyller någon säkerhets-funktion, ska tas bort. Då den humanitära situationen är extremt svår i delar av de ockuperade områdena är det viktigt för en skälig levnadsstandard för befolkningen där. Det kan också demonstrera välvilja från Israel, vilket i förlängningen kan minska misstänksamheten mellan Israel och Palestina.
Vad bör Sverige och andra internationella aktörer göra?
USA och EU, liksom Israel, måste ändra inställning till Hamas. De måste även, i stället för att bekämpa och isolera Hamas, inse att en fredsuppgörelse utan Hamas inte kommer få ett slut på våldet i området. Man bör ta bort terrorstämplingen av rörelsen som hittills bara varit kontraproduktiv och istället förmå Hamas att bilda en enhetsregering med Fatah.
Israels regering styrs ytterst av folkviljan
Robert Rydberg, Sveriges ambassadör i Tel Aviv fick följande frågan av ambassadören i Riyadh, Jan Thesleff:
Inrikespolitiskt tycks Israel – åtminstone på avstånd – gå från kris till kris. Förtroendet för såväl statschef som regeringschef är i botten och koalitionen ifrågasätts alltmer. Såväl israeler som palestinier är upptagna av sina egna interna kriser och varken krishantering eller krislösning står på dagordningen. Hur påverkas den israeliska självbilden av denna situation? Vilka drivkrafter finns för att ta tag i såväl de interna som externa kriserna? Kan politisk trötthet vändas till politisk styrka och kan en ny israelisk politik växa fram? Hur påverkar dagens situation utsikterna att nå fram till förhandlingsbordet i den arabisk-israeliska konflikten?
Robert Rydberg svarar:
Efter fyra år i Israel slås jag fortfarande av kontrasten mellan å ena sidan detta lands kapacitet inom ekonomi, vetenskap, kultur och – trots Libanon – på det militära området, å andra sidan ett politiskt system som är så bristfälligt och som har så svårt att rationellt hantera avgörande frågor. Detta system är kanske inte sämre än många andra länders. Men man har ett större behov av något som är bättre. På ett moraliskt plan tror jag att konsekvenserna av den senaste tidens kriser och affärer kommer att sitta i länge. Det finns en växande misstämning och cynism i samhället, som på sikt kan vara farlig. De närmaste månaderna kan bli avgörande för regeringen och premiärministern. Nyval är möjligt, men klarar man de akuta problemen kan man mycket väl sitta kvar större delen av de tre år som återstår av mandatperioden. Israel fokuserar inåt och regeringen är försvagad. I dag minskar detta förmodligen handlingsutrymmet, gentemot palestinierna och länder i regionen. Läget kan dock förändras så att det motsatta inträffar, så att regeringen ser ett behov av att själv ta nya initiativ utåt. Ytterst styrs varje regering här av folkviljan. Det stora flertalet israeler vill se förhandlingar och en verklig fredsprocess. Men man uppfattar vägen dit som blockerad och ser Hamas, Hizbollah och Iran som ett existentiellt hot. Denna hotbild är nog en mer begränsande faktor än den inrikespolitiska scenen. Jag tror också att omvärlden kan göra mycket för att hjälpa både israeler och palestinier att se bortom sina respektive hotbilder och bittra historiska erfarenheter, för att i stället försöka samarbeta i bägge folkens intresse.
Beskriv Sveriges relationer med Israel
Vårt förhållande är i grunden gott, men inte okomplicerat. Politiskt påverkas förbindelserna i hög grad av Mellanösternkonflikten, och vår syn på denna. Jag har själv vid flera tillfällen haft att hantera bilaterala utmaningar som berott på sådant. I den politiska dialog som vi har i dag finns en god ömsesidig respekt, vilket inte hindrar oss från att när så behövs framföra tydliga synpunkter. Israel uppskattar att den svenska regeringen förklarat att man vill bredda och utveckla det bilaterala samarbetet. Inom ekonomi, vetenskap och kultur är bilden av Sverige utpräglat positiv. Svenska företag som är verksamma i Israel är i allmänhet mycket nöjda. Samarbetet mellan små och medelstora högteknologiföretag växer. Särskilda aspekter på de bilaterala relationerna är de svenska judar och judiska organisationer i Sverige som är engagerade i verksamhet här, liksom de många israeler som har förbindelser med Sverige, som fick komma till Sverige efter kriget eller som berördes av Raoul Wallenbergs räddningsaktion i Budapest.
Vilken är ambassaden i Tel Avivs viktigaste uppgift?
Rapportering om Mellanösternkonflikten, förhållandet till palestinierna, mänskliga rättigheter, inrikespolitik och synen på regionala frågor, exempelvis Iran, står i centrum. En annan huvuduppgift är Sverigefrämjande i bred bemärkelse: handel, investeringar, forskning och utveckling, kultur med mera.
Vilken är enligt dig Israels största utmaning?
Israels största utmaning är att bygga en hållbar fred med palestinierna genom en tvåstatslösning. Det är nyckeln till normala relationer med grannländerna och till att fullt ut accepteras i världssamfundet. Det är också nödvändigt för långsiktig intern stabilitet och för att Israel ska bli den attraktiva magnet för det judiska folket världen över som man vill se sig som.
Stafettfrågan går vidare
Robert Rydberg frågar Christer Asp, Sveriges ambassadör i Ankara:
Det bilaterala samarbetet mellan Israel och Turkiet är intensivt på många plan, från statsbesök till infrastrukturprojekt och massturism. Turkiet har också goda förbindelser med den palestinska sidan och tog exempelvis emot ledande Hamaspolitiker efter valsegern i fjol. Vilken roll vill och kan Turkiet spela i Mellanösternkonflikten? Hur påverkas förutsättningarna för en sådan roll av den historiska bakgrunden i regionen, och av att ett islamistiskt parti innehar regeringsmakten?
Publiceringsdatum
Publiceringsdatum 1 maj 2007.
===================================================================
KOMMENTAR CARL SCHAD.
Intet i FN-stadgan må tolkas såsom innebärande rättighet för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att omintetgöra någon häri uttalade fri och rättigheter.
Washington DC, NATO, England, EU: s 27 medlemsländer samt den Israeliska regeringen, den israeliska försvarsmakten, MOSSAD och deras soldater skall följa de nitton konventionerna för mänskliga rättigheter.
I femtio år har dessa rättstridiga, brottsliga och olagliga provisoriska AmroIsraeliska interimsregeringar, även med ett gemensamt namn kallad CPA, brutit mot dessa nitton konventionerna och FN-stadgan.
Idag är situationen i Irak, Afghanistan, Syd-Mellan-Nord-Öst-Västasien, Afrikanska Unionens 52 länder, mellanösterns länder och i Palestina än värre än den någonsin har varit.
Regelstridiga, brottsliga och olagliga ockupationer av länder och i kölvattnet: folkmord, avrättningar, interneringar, deporteringar, illdåd, våldtäkter, drog, sex och slavhandel mot miljontals irakiska, afghanska och palestinska kvinnor och barn.
I dessa ockuperade länder finns det idag tiotusentals Hollywoodbordeller, tusentals illegala spelkasino, porr-vålds- och krigsfilmer som visas på tiotusentals Angloamerikanska, AmroAfghanska och AmroIsraeliska militär-förläggningar i de självständiga staterna, Palestina, Irak och Afghanistan, som nu gör att situationen är ytterst allvarlig idag.
Dessa länder och dessa företrädare av demokrati har brutit mot nitton lagstadgade internationella ratificerade konventioner såsom:
1. Konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter, (ICCPR).
2. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, (ICESCR).
3. Konventionen om avskaffandet av all slags former av rasdiskriminering, (CERD).
4. Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor och om det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt, (CEDAW).
5. Konventionen om barnets rättigheter, (CRC).
6. Genèvekonventionen.
7. Helsingsforsavtalet
8. Flyktingkonventionen.
9. Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen, (ICC).
10. Konventionen om CIVIL WAR ACT (CWA), CIVIL NEUTRAL ACT (CNA), som innebär att
FN: s 192 medlemsländer har förbundit sig genom ratificeringen 1962, att FN: s 191 länder skall förbinda sig att inte ockupera och genomföra militära insatser i andra FN: s medlemsländer. Denna ratificering som genomfördes av President John F Kennedy och godkändes fullt ut av USA, Kina, England, Tyskland, Frankrike, Ryssland och Japan.
11. Internationella konventioner.
12. Wien-konventionen.
13. Berlin-konventionen.
14. Paris-konventionen.
15. Lissabon-konventionen.
16. Rom-konventionen
17. Amsterdam-konventionen.
18. Lissabon-konventionen.
19. FN-stadgan.
I alla dessa nitton ratificerade internationella dokument har Beniamin Netanyahu, Ariel Sharon, Ehud Olmert, Ehud Barak, Tzipi Livni, Simon Peres, Bushido och hans företrädare brutit å de grövsta och försatt Palestina i över 50 år till ett blodigt ökenland.
Den israeliska regeringen har nu erkänt den svåra konfliktsituationen som de åstadkommit för det palestinska folket och den Palestinska staten och att Israel idag är ett naket folk utan land och Israel är ett land utan folk. Jag hänvisar enbart till israelisk media och uttalanden.
De respektive Angloamerikanska, AmroAfghanska och AmroIsraeliska kommittéerna, institutionerna, stiftelser, organisationer, privata och offentliga företag, har i sina observationer baserade på tidigare rapporter, d.v.s. andra världskriget, och idag har konstaterat att på alla områden fortfarande saknas information därför att den Israeliska regeringen, den israeliska försvarsmakten, MOSSAD och deras soldater ställer sig över alla nationella och internationella lagar.
Det återstår för den nuvarande israeliska regeringen och deras företrädare att implementera dessa nitton lagstadgade internationella konventionerna i Israels lagstiftning. Den israeliska regeringen och deras företrädare, har brutit rättstridigt, olagligt och brottsligt mot första, andra, tredje och fjärde Genèvekonventionen mot den oberoende staten Palestina under åren 1950-2009.
Detta innebär att den israeliska regeringen och dess försvarsmakt, soldater och försvarsledning dessa har under 50 år rättsligt, olagligt och brottsligt brutit mot:
A. Första Genèvekonventionen (1864) som hanterar sårade och sjuka i lantkrig.
B. Andra Genèvekonventionen (1906) som hanterar sårade, sjuka och skeppsbrutna i sjökrig.
C. Tredje Genèvekonventionen (1929) som hanterar krigsfångar
D. Fjärde Genèvekonventionen (1949) som hanterar civilbefolkningen.
De tre första omarbetades, en fjärde lades till och alla tillsammans ratificerades 1949. En grundprincip i konventionerna är att den som inte är kombattant, alltså i detta fall Palestina, Irak,Afghanistan skall skyddas.
En soldat, ett land satt ur stridbart skick p.g.a. ockupation, skada, sjukdom eller fångenskap är inte längre kombattant och skall skyddas.
Ett land som ockuperas rättstridigt och brottsligt anfalles av ett annat land utan godkännande av FN: s general-församling, är inte längre kombattant och skall skyddas av FN, FN: s generalförsamling, FN: s säkerhetsråd, de nitton internationella ratificerade konventionerna, CIVIL WAR ACT(CWA), CIVIL NEUTRAL ACT(CNA) samt internationell rätt.
Sjukvårdspersonal, präster, frivilliga organisationer som Sida, Röda korset, FN: s samtliga organ, Amnesty, Human Rights Watch samt 1 822 registrerade nationella och internationella frivilliga organisationer får heller inte angripas av krigförande land/länderna i ett ockuperat land/stat. Dessa organisationer har en särställning och får ej angripas.
Följande grupper räknas som kombattanter i tredje Genèvekonventionen:
1. Medlemmar i stridande parts stridskrafter, milisgrupper och frivilliggrupper som ingår i stridande parts stridskrafter.
2. Medlemmar av andra milisgrupper och frivilliggrupper samt organiserad motståndsrörelse om de uppfyller vissa villkor.
3. Medlemmar av regelrätta militära förband, som lyder under en regering som inte erkänts av den makt i vars våld de hamnat.
4. Personer som följer med stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem, till exempel civil besättning på militärt luftfartyg.
5. Medlemmar av besättning på handelsfartyg och civila luftfartyg som tillhör stridande part.
6. Civilbefolkning som vid fiendens annalkande självmant griper till vapen för att göra motstånd i självförsvar förutsatt att de uppfyller vissa villkor (bland annat att de bär vapnen öppet och iakttar krigets lagar).
Kombattanter skall behandlas som krigsfångar om de tillfångatas. Personer som deltar i strids- eller våldshandlingar utan att vara kombattanter saknar detta skydd. Detta är tydligt inte minst i detta 11-september krig som utspelar sig idag där stridande parter kan omnämnas som exempelvis ”terrorister, fascister, extremister”, eller liknande. En legal kombattant måste bära uniform, armbindel eller liknande för att påvisa vilken tillhörighet han eller hon har. Stridande som uppträder utan dessa kännetecken är illegala kombattanter och omfattas alltså inte av det skydd som legala kombattanter åtnjuter.
1977, antogs två tilläggsprotokoll.
Det första tilläggsprotokollet ger ett förstärkt skydd för civilbefolkningen vid en internationell väpnad konflikt. Det andra tilläggsprotokollet ger ett förstärkt skydd vid interna och externa väpnade konflikter och är ofta de enda regler som kan tillämpas i krig och när ett land ockuperar rättstridigt och brottsligt ett annat land enligt FN-stadgan. EKC, akronym för eftersökningskomissionen för krigsfångar och civili-nternerade, ett beredskapsorgan organiserat av Röda korset genom FN efter avtal med FN: s generalförsamling.
Det finns idag 20 000 000 krigsfångar, 4 000 000 civilinternerade i tiotusentals Bushidoläger världen över bl.a. i Guantanamo, som dessa företrädare har hindrat FN, Röda korset, Human Rights Watch och femtiotal andra frivilligorganisationer i sin efter-sökningskommission, i Irak, Libanon, Palestina, Afghanistan, Östeuropa, Syd-Nord-Öst-och- Västasien och Afrikanska Unionen 52 länder.
FN: s kvinnokonvention eller CEDAW, konventionen om avskaffande av all diskriminering mot kvinnor och ålderdiskriminering antogs av FN: s generalförsamling 1979. Konventionen trädde i kraft september 1981 och hittills har 173 stater ratificerat den.
21 stycken är det som fortfarande inte har skrivit på. Dit hör bland annat Washington DC, EU Israel, Japan, Sydkorea, Australien, Sverige och England.
FN: s kvinnokommission som grundades 1946 började på 1960-talet att inrikta sitt arbete på all slags diskriminering av kvinnor. Tidigare hade kommissionen arbetat med kvinnors politiska och medborgerliga rättigheter. Gruppen arbetade fram en deklaration som FN: s Generalförsamling accepterade 1967. Denna deklaration blev grunden till 1979 års konvention avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, även kallad kvinnokonventionen.
CEDAW, innehåller 30 artiklar som rör kvinnans rättigheter inom alla områden och dess infrastruktur och logistik. Committee on the Elimination of All forms of Discrimination against Woman övervakar hur kvinnokonventionen följs nu bland annat i Palestina. De länder som ratificerat kvinnokonventionen måste rapportera vart fjärde år till kommittén, det ekonomiska och social rådet, och FN: s generalförsamling.1998 kom det ett tilläggsprotokoll till kvinno-konventionen som trädde i kraft i december år 2000.
Tilläggsprotokollet innebär att kvinnor som har utsatts för kränkningar, misshandel, åldersdiskriminering, kroppsliga och sexuella våldtäkter, förföljelse av sina mänskliga rättigheter, enligt kvinnokonventionen, kan framföra sina klagomål till FN för att få upprättelse och ekonomisk kompensation. Nu blir det också möjligt att undersöka grova eller systematiska folkmord, illdåd, hängningar, kränkningar, åldersdiskriminering, misshandel, kroppsliga och sexuella våldtäkter, förföljelser.
Detta sker nu med full fart idag i Israel.
Det finns idag 200 000 000 kvinnor och barn, från Irak, Libanon, Palestina, Afghanistan och Afrikanska Unionens 52 länder, som har våldtagits, internerats, deporterats och mördats av Washington DC, London, Bryssel och Israel sedan 1950.
Och Washington DC: s, Israels, EU:s NATO: s och Englands sanktioner, deporteringar, interneringar och interventioner fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina. Det finns idag 40 000 000 kvinnor och barn, som utsatts för förföljelse, grova och systematiska kränkningar, misshandel från Irak, Libanon, Palestina, Afghanistan och Afrikanska unionens 52 länder sedan 1950.
Och Israels, EU:s, Englands, NATO:s och Washington DC: s sanktioner, deporteringar, interneringar och interventioner fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina. Det finns i dag 3 000 000 000 kvinnor och barn, världen över som har blivit utsatt för flykt, svält, sjukdomar, diskrimineringar, hungersnöd och fattigdom. Dessa undersökningar har intensifierats i Israel idag och NATO: s, Israels, Englands, EU:s, och Washington DC: s sanktioner, deporteringar, interneringar och inter-ventioner fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina.
Denna israeliska regering, MOSSAD,denna israeliska försvarsledningen och dess soldater har rättstridigt olagligt och brottsligt ockuperat Palestina ifrån 1950-2009 och har härmed å det grövsta kränkt och brutit mot CEDAW- konventionen.
Och Washington DC: s, Israels, EU:s, NATO: s och Englands: s sanktioner, deporteringar, interneringar och interventioner, fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina. Det är konstaterat att 40 000 000 kvinnor och barn har utnyttjats som sexslavar i mellanösterns länder under perioden 1950-2009.
Och Israels, EU:s, NATO: s, Englands och Washington DC: s sanktioner, deporteringar, interneringar och interventioner fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina. Det är konstaterats att dessa företrädare har deporterat, internerat, misshandlats, våldtagit och utnyttjat sexuellt 60 000 000 unga och medelålders kvinnor i mellanösterns länder, Asien och i Afrikanska unionens 52 länder under perioden 1950-2009. Och NATO: s, Israels, EU: s, Englands och Washington DC: s sanktioner, deporteringar, interneringar och inter-ventioner fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina.
Det är konstaterat att dessa företrädare har skövlat 25 800 000 000 hem och egendomar i, Irak, Palestina, Afghanistan, Mellanösterns länder, Syd och Mellanamerika och Afrikanska unionen 52 länder under perioden 1950-2009 och bland annat fortsätter nu idag den israeliska regeringen oförminskad hastighet att brottsligt, olagligt och rättstridigt införskaffa sig palestinsk mark år 2009.
Och NATO: s, EU:s, Israels, Englands och Washington DC: s sanktioner, deporteringar, interneringar och interventioner fortsätter med oförminskad hastighet idag i Palestina. Dessa Palestinska och Afghanska kvinnor/barn/förening/organisation, kan framföra sina klagomål i ett enskilt/samlat gruppklagomål till FN för att få upprättelse och kompensation från dessa olagliga, rättstridiga och brottsliga krigsförbrytare.
Dessa Palestinska och Afghanska kvinnor, bFN:s 192 medlemsländers kvinnor och barn /förening/organisation, kan framföra sina klagomål i ett enskilt/samlat gruppklagomål till EG-domstolen,FN: s internationella krigsförbrytardomstol i Haag samt till FN i New York, för att få upprättelse och kompensation.
Europakonventionen, den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna undertecknades 4 november, 1950 i Rom. Europakonventionen tillkom för att lagstadga FN: s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna och var fundamental för stiftandet av Europarådet. Europakonventionen stadgar envars mänskliga rättigheter.
Dessa bestämmelser gäller: Envars rätt till
1. Liv.
2. Personlig frihet.
3. Domstolsprövning och rättsäkerhet.
4. Skydd för privat – och hemlivet, hem, korrespondens och avlyssningar.
5. Tankefrihet, Samvetsfrihet och Religionsfrihet.
6. Att ingå äktenskap och bilda familj.
7. Föra talan mot kränkningar och friheter och rättigheter.Förbud mot att någon utsätts för
8. Tortyr och omänsklig behandling.
9. Slaveri och tvångsarbete.
10. Hängningar.
11. Otillbörlig internering och deportering
12. Dom till straff utan stöd i lag och mot retroaktiva straffdomar.
13. Diskriminering.
14. Trafficking
15. Barnslavhandel.
16. Dödstraff.
17. CIVIL WAR ACT (CWA)
18. CILVIL NEUTRAL ACT(CNA)
Därtill har konventionen kompletterats med tretton tilläggsprotokoll, bl.a. om dödstraff, hängningar, materiella rättigheter och äganderätt, rätt till undervisning, och om utvisningsärenden. Washington DC: s, Israels, NATO: s, Englands, Europaunionens, Europakommissionens, Europadomstolens och Europarådets kunskaper om mänskliga rättigheter brister på åtskilliga punkter och nu i Israels ockuperande land Palestina, som genom internationell rätt skall betraktas som suverän självständig stat sker dagligen övergrep.
Dessa implicerade parter som bland annat skall företräda Europas 27 medlemsländer och världssamfundet, anser att det inte är särskilt viktigt att ha kunskap om mänskliga rättigheter, folkrätten, kvinno och barnkonventionen.
Det är ett stort hinder för dem i framtida globala demokratiska uppbyggnads och vidare utvecklings och biståndsarbete.
Washington DC, England, Australien, Israel, därtill Europaunionen, Europarådet, Europadomstolen och Europakommissionen, har utryckt sig offentligt klart och tydligt. Det är en politisk, ekonomisk och social belastning för deras nuvarande verksamheter samt att det inte förenligt med FN-stadgan detta som händer i Palestina.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt har tagit ställning för Israel. Dessa länder anser att det inte är särskilt viktigt att ha kunskap om de mänskliga rättigheterna och ser överhuvudtaget någon koppling mellan sina egna verksamheter och FN: s och EU: s ansvar för medborgerliga mänskliga rättigheter.
En delegation har tillsatts i mars detta år och har till uppgift att stödja FN i arbetet med att säkerhetsställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, för kvinno och barn konventionen, för Genèvekonventionerna, FN-stadgan, för de 19 stycken ratificerade internationella konventioner, CIVIL WAR ACT (CWA) och CIVIL NEUTRAL ACT och CNA. Den israeliska regeringen, den israeliska försvarsmakten, MOSSAD och de israeliska soldaterna har hindrat med militära ingripanden dessa i sin utövning.
För dessa implicerade parter är det ytterst svårt att leva upp till sina åtaganden för mänskliga rättigheter,folkrätten, Genèvekonventionerna, kvinnokonventionen, barnkonventionen, FN-stadgan, CIVIL WAR ACT (CWA) samt CIVIL NEUTRAL ACT (CNA) och siffror från delegationen är häpnadsväckande, anmärkningsvärda och ytterst oroande för världssamfundet.
Detta här är en väckarklocka för FN, men också för Högsta domstolarna i Washington DC,FN, Israel, NATO, England och Europadomstolen, som i är praktiken ansvariga för skyddet av våra nationella och internationella mänskliga rättigheter samt folkrätten. De sker dagligen kränkningar av de mänskliga rättigheterna som utspelar sig i Irak, Palestina, Afghanistan, mellanösterns länder och inom Afrikanska unionens 52 länder.
I Irak, Afghanistan, Palestina och Libanon pågår det grova bestialiska brottsliga och rättstridiga kränkningar varje dag av mänskliga rättigheter, brott mot Genève-konventionerna, kvinno och barnkonventionen samt mot CIVIL WAR ACT (CWA) och CIVIL NEUTRAL ACT(CNA). FN och Europakonventionen stadgar envars mänskliga rättigheter.
Dessa bestämmelser gäller även vid krig, ockupation eller annat nödläge som hotar statens existens. Då har staten/staterna derogationsrätt, d.v.s. rätten att med vissa förbehåll avvika från konventionens skyldigheter.
Denna derogationsrätt har åberopats av bl.a.
1. Grekland efter statskuppen 21 april, 1967.
2. Palestinas regering 27 november, 1967.
3. Libanons regering 12 januari, 2006.
4. Afghanistans regering 3 februari, 2003.
5. Iraks regering med President Saddam Hussein 12 oktober, 2002.
6. Afrikanska unionen. (åtta länders regeringar)
7. Irans regering 12 mars, 1980.
FN: s säkerhetsråd och Europadomstolen har godkänt dessa länders derogationsrätt. Anmärkningsvärt är att trots detta har Washington DC: s, Englands, Israels regeringar samt NATO inte godkänt detta. De, anser att dessa nationers existens överhuvudtaget inte varit hotad i fallet trots full ockupation av Palestina i 63 års tid.
Dessa har också inlagt veto och immunitet gentemot dessa länders ratificering om derogationsrätt. Detta är ett flagrant rättstridigt, brottsligt och olagligt brott och är i strid mot internationell rätt, FN-stadgan, de nitton konventionerna, CWA och CNA.
Europakonventionen har varit en förebild för organisationen av amerikanska staterna, nordamerikanska 52 oberoende staterna (OSA), inte bara District of Columbia som ett enda distrikt, där 50 oberoende nordamerikanska stater har frånsagt sig kriget i Irak, Afghanistan, Palestina och mellanösterns länder.
Enbart två stater har godkänt detta i senaten och kongressen. Dessa konventioner om de mänskliga rättigheterna som tillkom 22 november, 1969 på Costa Rica, samt för den Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) och dess afrikanska stadga om människors och folkens rättigheter som tillkom 1981 är den bärande grundplattformen.
Vissa skillnader skiljer sig dock från de tidigare genom att den även innehåller kollektiva rättigheter men inte ger individen rätt att föra enskild klagan i OSA och OAU. Detta strider mot internationell straffrätt och de 19 stycken internationella konventionerna, CIVIL WAR ACT (CWA) samt CIVIL NEUTRAL ACT (CNA).
Europakonventionen skiljer sig på vissa punkter från FN: s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vissa skillnader i föreskrifterna om ockupation, folkmord, dödstraff, arkebuseringar och hängningar föreligger, och Europakonventionen räknar upp undantag för skyddet för den personliga, sociala, politiska och yttrandefriheten.
FN-konventionen innehåller även fler rättigheter än den europeiska.Europaunionen, Europarådet, Europakommissionen, Europadomstolen och OSA, har kränkt på alla dessa
nitton konventioner och dess juridiska punkter, att inte tillvarataga den enskildes rätt, sociala, politiska, religiös frihet, ålder samt individens yttrandefrihet och ländernas nationella oinskränkta suveränitet.
Idag har de kränkt Palestinas och deras folks mänskliga rättigheter. Barnkonventionen, FN: s konvention om barnens rättigheter, antogs av FN: s generalförsamling den 20 november 1989 och utgör en del av folkrätten.
Idag, har nästan alla ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att de har förbundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Barnkonventionen ger en universell definition av vilka rättigheter barn har, och stipulerar vad som borde gälla alla barn i hela världen. Definitionen skall gälla alla samhällen, oavsett kultur, religion, kast, etnisk ursprung eller andra särdrag.
Konventionen handlar om de enskilda barnens rättigheter. Ett barn boende i ett land, ensam eller tillsammans med sin familj, född och uppvuxen i landet, går i skola eller arbetar kan inte utvisas ur ett land med hänsyftning till nationell lagstiftning.
Detta gäller inte för den israeliska regeringen och dess försvarsmakt idag när de tränger djupare och djupare in på Palestinskt mark.
Om olaga, brottslig och rättstridig utvisning sker kan land/stat/ person / förening / advokat/företag/organisation/kommun/regionala nämnder, angöra en skriftlig inlaga till Europadomstolen/FN, och söka ekonomisk kompensation för detta. Detta har skett under 50 års tid i Palestina.
Nu är det dags att svenska regeringen, utrikesminister Carl Bildt, Europarådet, Europa-kommissionen, Europarlamentet och Europaunionens 27 medlemsländer regeringar och utrikesdepartement höjer sina röster. Barnkonventionen är en folkrätt och skall också behandlas så när det gäller invandrarbarn och dess uppehållstillstånd i ett land.
Europaunionen, Europaparlamentet, Europarådet och Europadomstolen har inte anpassat den fria rörligheten till de nitton konventionerna och idag har dessa organisationer åsidosatt Europaunionens 27 medlemsländers stadfästa juridiska lagar. Europaunionen har inte implementerat dessa i sin nuvarande lagstiftning.
Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon är myndig tidigare enligt nationell lagstiftning.
Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar och slår fast vilka internationella folkbrättigheter varje barn skall ha. Detta gäller alla barn oavsett kön, kast, religion, hudslag eller etnicitet. Resten av artiklarna handlar om hur staterna skall arbeta med konventionen. Sakartiklarna skall läsas som en helhet.
Det går med andra ord inte att lyfta ut en sakartikel och läsa den helt skild från de andra. Man brukar tala om att konventionen är hel och odelbar. Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten skall tolkas. Artikel 2,3, 6, och 12 kallas för de fyra huvudprinciperna.
När man läser alla övriga artiklar skall man läsa dem med huvudprinciperna som glasögon.
1. Artikel 2, slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
2. Artikel 3, anger att det är barnens bästa som skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet barnets bästa är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen.
Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
3. Artikel 6, säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala hälsa och utveckling.
4. Artikel 12, handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas skall hänsyn tas till barnets ålder och mognad.
Barnkonventionen är en del av folkrätten.
Washington DC, Frankrike, NATO, England, Egypten, Israel, Australien, Japan, Sverige, Danmark, Frankrike, Italien, Europa-parlamentet, Europarådet, Europaunionen samt Europadomstolen har motsatt sig detta och inte ratificerat denna. Citat, ”Alla människor är födda fria och är lika i värde och rättigheter”, slut citat.
Så lyder den första meningen i FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Detta stämmer inte i dagens värld där den israeliska regeringen förbereder sig på ett ytterligare olagligt, brottsligt och rättstridigt krig i Palestina, dess folk och barn. Alla medel är tillåtna tydligen idag. Washington DC, England, EU, NATO och Israel har inte skrivit på de nitton konventionerna detta om att följa FN: stadgans mänskliga rättigheter samt kvinnans och barnens medborgerliga rättigheter.
De mänskliga rättigheterna innefattas av orden ”De grundläggande friheterna, såsom rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation eller att ordna möten”. Detta tilläts de vita att göra, men de ”svarta”, ”gula” och ”röda”, har inte rätten att säga vad de vill, inte ha den religion, inte ha det språk de ville ha eller vara med i någon organisation som inte Washington DC, London, Bryssel och Jerusalem godkänner.
Så sker idag i Washington DC. Så sker idag i EU. Så sker i Skandinavien. Så sker i Sverige och Stockholm. Så sker idag av den nuvarande svenska regeringen och Sveriges utrikesminister Carl Bildt. Så sker idag i England. Så sker idag i NATO. Så sker idag i Israel. Så sker i det ockuperade självständiga landet Palestina av den AmroIsraeliska interimsregeringen.
De mänskliga rättigheternas ord fortsätter med ”Rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr”.
Rätten till grundläggande behov står klart redovisade i FN: s stadgar, med orden: ”Rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, till exempel rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning.”
I Nordamerikas dåvarande tretton stater, Israel, England, Frankrike, Spanien, Italien och Portugal, trodde man att det skulle vara farligt att låta svarta, gula och röda utbilda sig eller lära sig läsa. Hälsovården för dessa slavar var ofta den de eventuellt kunde få från sina medslavar. Det katolska och judiska nordamerikanska slaveriet har alltid funnits, och kommer troligtvis alltid att finnas i olika former.
Idag räknar FN med att det finns ungefär tre miljarder underkuvade obetalda slavar i världen utspritt över hela världen. Barnarbete, barnsoldater, sexslavar och andra tvångsarbeten är alla olika former av detta barbariska slaveri.
Nuförtiden skall kvinno och barnslaveriet vara förbjudet i hela världen. Men den israeliska regeringen struntar i detta. De sätter sig över alla lagar och förordningar. De bygger nu oförhindrat Jerikos murar på Palestinskt område och världens 6,3 miljarder invånare undrar vad som sker.
Ändå förekommer detta gigantiska slaveri på många ställen, till och med i länder där demokratin är väl utvecklad och de mänskliga rättigheterna gäller för FN: s 192 medlemsländer, Afrikanska Unionens 52 länder och i Europaunionens 27 medlemsländer.
De en miljard offer för barn – sex – och -människohandel är mest fattiga barn och unga kvinnor. Istället säljs dessa och får jobba som hushållsslavar, sexslavar eller tvångsarbetare på annat sätt i Nordamerikas 52 oberoende stater, Israel, Saudiarabien, Egypten, Europaunionens 27 medlemsländer, Östeuropa, Syd-och- Mellanasien och Skandinavien. Det är dessa Maud Olofssons hushållsnära tjänster som är grunden till de vitas fortsatta slaveri på världens 3 000 000 000 urbefolkning. och det fortsätter den nuvarande svenska regeringen med idag.
Detta är en form av dagens hushållsnära tjänsters slaveri för Allianzens företrädare som nu duplicerats i Israel och mellanösterns länder. De Palestinska kvinnor och barn som faller offer för denna människo, sex och barnhandel, har svårt att göra sin röst hörd och ofta vet ingen ens om att de befinner sig i landet då de för det mesta förs in illegalt.
Enligt ILO finns det 900 000 000 barnslavar runt om i världen. Många av dem jobbar på jordbruk, handel och service, som utnyttjas av 132 000 000 Angloamerikanska och AmroIsraeliska multi-nationella företag, och det är inte ovanligt att barnen är under tio år. De bidrar till att barnen inte har tid att gå i skolan.
Dessa 132 000 000 Angloamerikanska och Amrooisraeliska multinationella företag tar vatten, el, mat och mediciner från tre miljarder av världens urbefolkning för att dessa oskyldiga skall leva sitt liv i fattigdom, utanförskap, brottslighet och sjukdomar.
Eftersom de inte finns något internationellt program för folkbildning, kunskap, kompetens och utbildning är risken stor att de inte kan uppfylla sina drömmar om jobb i framtiden. Barnen har inte heller tid att leka och få vara barn, något som har stor inverkan i deras utveckling och vuxenblivande samt deras framtida liv.
Alla barn har rätt till trygghet och kärlek. Nu måste barnkonventionen ratificeras av Washington DC, England, Israel, Europaunionens 27 medlemsländer, Europaparlamentet, Europarådet, Europadomstolen, Israel och NATO. Barnkonventionen antogs av FN: s generalförsamling 1989 och den är rättsligt bindande inom FN: s 191 medlemsländer.
Trots detta förödande som pågår idag i Palestina, som nu med orkanens hastighet pågår för fullt idag på de fem kontinenterna, trots Bushido, hans tolv apostlar, hans 52 ess, hans 275 krigsförbrytare, hans 42 allierade, NATO: s 23 allierade och EU: s 20 krigsarméer miljontals folkmord, interneringar, deporteringar och arresteringar av barn, har dessa företrädare inte levt upp FN: s barnkonvention 1989.
Under de senaste nio årens utökade krig i Irak, Palestina, Afghanistan, Afrikanska Unionens 52 medlemsländer och mellanösterns länder har dessa barn blivit ett slagträ för den kristna högerns falangister i Washington DC, London, Bryssel och Jerusalem.
Barnkonventionen utgår från barnens bästa, inte de vuxnas. Barn är ingen avfallskorg som det nu är i Nordamerikas 52 oberoende stater, England, Israel, och Europaunionens 27 medlemsländer. Enligt artikel sex i barnkonventionen har alla barn rätt att överleva och utvecklas. I artikel 32 står det att barn inte skall tvingas till arbete, som hindrar deras skolgång och äventyrar deras hälsa. Ändå slavarbetar idag 900 000 000 barn mellan 4 och 15 år. 90 procent av dessa barn har yrken som är skadliga för dem.
I Nordamerikas 52 oberoende stater, Irak, Afghanistan, i Europaunionen 27 medlemsländer och inom Afrikanska Unionens 52 länder, tvingas nu dessa barn att ta huvudansvaret för familjens försörjning när föräldrarna har dött av folkmord, ockupation, krig, deporteringar, interneringar, arresteringar och sociala nedskärningar som dessa företrädare har åstadkommit på 50 år.
Så sker även idag när Israel begick det grymmaste folkmorden på 80 år i Palestina, julaftonskvällen 2008. 6 000 000 av dessa barn dör varje år redan vid förlossningen där föräldrarna utsättes för folkmord. 4 000 000 dör i luftvägsinfektioner. 3 000 000 av dessa barn dör av diarréer. 80 000 000 barn dör av hungersnöd, olika sjukdomar och flykt. WHO: s lista är alltför lång, alltför skrämmande att läsa för den israeliska regeringen, den israeliska försvarsmakten, MOSSAD och deras företrädare i Washington DC, London, Bryssel och Jerusalem.
Artikel 19,” innehåller att alla barn skall skyddas mot våld och vanvård”. Trots detta har enbart i Irak, Afghanistan och Palestina under nio års krig 500 000 barn mördats. Barn skall inte skickas ut i krig. Barn skall inte giftas bort. Barn skall inte säljas som sexslavar.
Artikel18, 20-21 ”står att barn har rätt till sina föräldrar, och om de berövats sitt umgänge i sin familj i ett land, där myndigheter utvisar dessa barn, skall de återföras till sin familj och sitt boendeland och få alternativ omvårdnad”.
Radikala demokratiska krafter i Washington DC, Bryssel, Stockholm, Köpenhamn, Helsingfors, Oslo, Reykjavik, London, Paris och Jerusalem måste ta tillbaka FN: s barnkonvention och göra till världens barnkonvention. Fattigdomen tvingar många människor att ta lån för att kunna betala för mediciner.
Dessa lån tvingar in inte bara låntagaren, utan ofta hela familjen, i skuldarbete där skulden skall arbetas av. Detta kallas för skuldslaveri och förekommer i de 52 nordamerikanska oberoende staterna, i Europaunionens 27 medlemsländer och i de afrikanska Unionens 52 länder. Offren för detta slaveri utnyttjas på ett barbariskt sätt. Detta slaveri finns kvar i Nordamerikas 52 oberoende stater och i Europaunionens 27 medlemsländer idag.
Washington DC, London, Bryssel och Jerusalem har ännu inte släppt tanken på att hudfärgen gör skillnad i vem du är. Diskriminering på grund av hudfärg och miljö och eko-rasism förekommer såväl i Israel, Europaunionens 27 medlemsländer som på de fem kontinenterna.
Kritik, fredliga demonstrationer, yttrandefriheten av världssamfundet samt politiska och ekonomiska påtryckningar, resolutioner och sanktioner genom FN: s säkerhetsråd och generalförsamlingen mot dessa krigförande länder är egentligen de enda vägen som finns att tillgå när ett land inte lever upp till det som står i barnkonventionen.
Emellertid kan internationella domstolar och nationella domstolar ta upp detta i enskilt mål eller gruppmål när de inte följer de internationella ratificerade nitton konventionerna, CIVIL WAR ACT (CWA), CIVIL NEUTRAL ACT (CNA) och FN-stadgan. För att övervaka att de stater som har ratificerat konventionen också lever upp till den, finns det i Genève en FN-kommitté för barnets rättigheter, den s.k. barnrättskommitteén.
11 386 oberoende läkare från Irak, Palestina och Afghanistan har skrivit rapporter under perioden 2003- januari 2009 om detta och i dokumentationen där finns idag 10 900 000 bilder och videoklipp tagna med mobiltelefon och digitalkamera, intervjuer och cirka 48 000 Angloamerikanska, franska, italienska, danska, svenska och israeliska soldaters egna sanningsenliga dokument och underskrifter med namn och adress, förband, menighets-grad, personnummer, rang och deras befäl.
Rätten till liv garanteras av dessa nitton internationella ratificerade konventionerna.
Den Israeliska regeringen och dess försvarsmakt, israelisk försvarsledning och deras soldater har också enligt artikel 37, brutit å de grövsta mot all form av psykisk och fysisk tortyr, våldtäkter, omänsklig behandling, sex och slavhandel, trafficking, barnahandel, slavarbete, människohandel med kvinnor och barn i Palestina.
Tre internationella organisationer med uppdrag från FN konstaterar att folkmorden, våldet, våldtäkter, psykisk och fysisk tortyr, kränkningar, interneringar, deporteringar, avlyssningar och folkmord från dessa företrädare har ökat markant under perioden 2000 -2009 i Palestina.
Dessa tre palestinska organisationer har uppmanat FN att informera den amerikanska, israeliska, engelska regeringarna, Europaunionen, Europaparlamentet, Europadomstolen och Europarådet samt därtill NATO: s organisation och deras 23 allierade om detta.
Till detta kan läggas ett krav från FN till NATO: s 23 allierade och Europaunionen att inordna sig i internationella vedertagna ratificerade lagar och förordningar.
Under andra världskriget proklamerade President Roosevelt i januari 1941 människans fyra friheter i CIVIL WAR ACT (CWA) samt John F Kennedy i i November 1962, CIVIL NEUTRAL ACT (CNA):
1. Yttrandefriheten.
2. Religionsfriheten
3. Friheten för nöd
4. Friheten för fruktan.
Världens 3 miljarder män kvinnor och barn lever i dag i svält, fattigdom, sjukdom, flykt och deras ändå hopp är president Roosevelts CIVIL WAR ACT (CWA), John F Kennedys CIVIL NEUTRAL ACT (CNA) och FN. Den internationella lagstiftningen om de mänskliga rättigheterna är för närvarande mycket outvecklad.
Men på ett rättvist kravmärkt internationell juridisk och dess lagars renässans, utvecklas denna punkt till drabbade person/personer folk/folkslag, som dessa ansvariga, d.v.s. den israeliska regeringen, dess försvarsmakt, MOSSAD och deras soldater, inte nu längre kan stå över nationell och internationell lag, i detta ockupationskrig i Palestina, som pågått i 63 års tid och pågår fullt ut idag i Palestina.
Välkommande är pågående hundratals nationella och internationella brottsutredningar och
folkmord igenom FN och dess organisationer, Nordamerikas 52 oberoende stater, Spanien, Holland, Belgien, Tyskland, Schweiz, Grekland, Italien, Danmark och England, som nu idag har fått en svindlande effekt på den internationella och nationella lagstiftningen.
Detta som pågår nu idag gör att den israeliska regeringen, israelisk försvarsmakt, MOSSAD och deras soldater, Tzipi Livni, Beniamin Netanyahu, Simon Peres, Ehud Olmert och Ehud Barak kommer att ställas inför krigs-tribunaler och domstolar världen över.
Ett antal Angloamerikanska, AmroIsraeliska guvernörer, statsråd, ministrar, senatorer, Englands, Israels och Washington DC:s utrikes och försvarsdepartement, dess 8 000 000 soldater samt befäl, vägrar rätt och slätt att tro att dessa starka bevis mot dessa företrädare kan vara sanna.
De tror de står ovanför ratificerad nationella och internationella lagstiftning. Ändå så har den israeliska regeringen, den israeliska försvarsmakten, de israeliska soldater, Henry Kissinger och Donald Rumsfield erkänt detta. John Mc Cain, Dick Cheney, Bush d.ä., Bushido och hans företrädare, den israeliska regeringen, dess försvarsmakt, försvarsledning och MOSSAD förnekar detta och hänvisar till att det tillhör historien och är preskriberat.
Det faktum att dessa har erkänt, sent om länge, efter stort nationellt och internationellt juridiskt engagemang och insatser, både av nordamerikanska 52 oberoende staters högsta domstolar och på det internationella planet samt att nya flera viktiga och bestickande nya avslöjanden om folkmord i Palestina görs hela tiden idag, betyder mycket för nationell och internationell lagstiftning samt världens folk att ytterst tro på att kravmärkt rättvisa skall skipas.
Och när det gäller den juridiska nationella och internationella utvecklingen ser världen nu med tillförsikt mot, Beniamin Netanyhu, Ariel Sharon, Tzipi Livni, Ehud Olmert, Ehud Barak, Donald Rumsfield och Henry Kissinger står åtalad i åtta länder. De står åtalad nationellt på tre pågående brottsutredningar. Dick Cheney står åtalad i fem länder. Bush d.ä. och Bushido och hans företrädare. står åtalad i 23 nationella och 143 internationella brottsutredningar, ja äpplet faller inte långt ifrån trädet Carl Bildt.
SAMMANFATTNING:
Nu är det dags att skilja agnarna från hvetet, Utrikesminister Carl Bildt!
Världens 6,3 miljarder invånare, 500 miljoner Européer och Sveriges 9,2 miljoner invånare undrar varför du, Carl Bildt har varit tyst i Palestinafrågan i 33 år Carl Bildt, när du har varit i ” händelsernas centrum”, som Partiledare för Moderata Samlingspartiet 1986-1999, Sveriges Statsminister 1991-1994 och Sveriges Utrikesminister sedan september 2006?
Svaret får världens 6,3 miljarder invånare följa på hans bloggar och loggar för han vill som vanligt inte uttala sig offentligt, säger hans pressekreterare.Hon sade att han är på stadig resefot i Saudiarabien,New York,Washington,Egypten,Bahamas och Fidjiöarna